Den efterlängtade fasanen...

I lördags var det dags. I över ett halvår hade jag tänkt tanken, men aldrig gjort slag i saken. Men så denna tidiga vårdag, när min gode vän Erik bjöd in till middag kom jag att tänka på denna pippi. Och den som väntar på något gott har då aldrig väntat för länge, särsklit inte när man väntar på detta ädla flaxefä...

Utbredning och status
"Fasanen har sin ursprungliga och naturliga utbredning i Östra Asien. Den har inplanterats i olika omgångar till Sverige, men blev en del av den vilda faunan först för ungefär 100 år sedan. Idag finns Fasanen norrut upp till en linje mellan norra Uppland och Göteborg.
Fasanbeståndet minskade betydligt under efterkrigstiden troligen som en följd av industrialiseringen av jordbruket. Stammen har stabiliserats något under de senaste årtiondena och 1999 uppskattas det svenska beståndet till 25 000-100 000 par i landet." (http://www.jagareforbundet.se/viltvetande/ovrigaarter/fasan.asp)

Inte nog med att råvarorna var av högsta kvalitet denna kväll, en tredje kamrat hade även lyckats ansluta. De tre musketörerna var återförenade och kunde glädjas åt gamla minnen.

Vi hade ingen tid att posera framför kameran utan började alla tre laga mat inför middagen. Fasanen skulle sköljas ur och salta och peppras. Den hade en hel del talg under skinnet som jag försökte ta bort det mesta av utan att ta bort skinnet. Med lite steksnöre band jag upp benen mot kroppen och därefter fick den bryna i smör i pannan för att slutligen få steka klart i ugnen på ca.175 grader, 25min. Potatisgratängen fick stå och puttra vid sidan om och stå kvar under tiden jag gjorde fond till såsen.

När fasanen var genomstekt lyfte jag ur den vid sidan om och fräste på chalottenlök, lagerblad och svampbuljong i grytan. På med vin och lät det koka ner till en härlig fond. Slutligen en skvätt grädde och en sista omgång salt och peppar.

Voila la resultat:

Helstekt fasan med potatisgratäng, gräddsås
och brüsselkål, toppad med knaprig bacon.

Till dessert fick vi smaka Eriks välsmakande äppelpaj med finaste vaniljsås. Drack gjorde vi också, även det var gott. Några bärs fick skölja strupen under tiden vi roddade i köket för att sedan avnjuta ett Pinot Noir (nr6294) till varmrätten. Efter maten satt vi kvar länge och pratade och Erik plockade snart fram Grönstedts monopol. Det är det gytta.

Vi lyckades dock hålla oss vid god salongsvigör och sanrt var det dags för mig att ta mig hemåt Lund igen...

Till nästa gång, peace out!